Archive for the ‘Rymdresor’ category

Svenska småflygplatser föredrar fjärrstyrning

December 22nd, 2016

fjarrstyrd-flygplats

I fjol blev Örnsköldsviks flygplats den första i världen med fjärrstyrd trafikledning. Nu följer tre andra svenska flygplatser efter, och fler är på gång.

 

Våren 2015 började planen på Örnsköldsviks flygplats dirigeras på distans från ett flygledartorn i Timrå, med så kallad Remote Tower Services (RTS). Det var första gången i världen som flygtrafikledning gjordes fjärrstyrt, och systemet är fortfarande det enda i sitt slag som godkänts för operativ drift. Tekniken har utvecklats av Saab i samarbete med Luftfartsverket (LFV), och inom det närmaste året räknar LFV med att även Linköpings och Sundsvalls flygplatser fjärrstyrs från samma anläggning.

Nu meddelar Scandinavian Mountains Airport – som ägs av ett antal aktörer inom fjällturism, och som bygger en helt ny flygplats i Rörbäcksnäs mellan svenska Sälen och norska Trysil – att den nya flygplatsen ska fjärrstyras med RTS.

PA Consulting Group, som bistår flygplatser med RTS-implementering och andra former av digitalisering och automation, har frågat samtliga kommunalt och privat ägda flygplatser i Sverige (31 stycken) hur de ställer sig till RTS. 24 stycken har medverkat i undersökningen, och enligt PA Consulting tänker ett tiotal av dem övergå till fjärrstyrd digital flygledning inom en femårsperiod.

– Huvudsakligen handlar detta om små flygplatser, som har begränsat med trafik och svårt att gå runt. För dem är det viktigt att effektivisera och se över kostnaderna, säger Anders Adrem, Global Head of Aviation på PA Consulting.

Förutom lägre kostnader anger flygplatserna, enligt PA Consultings undersökning, ökad tillgänglighet, minskad sårbarhet och förbättrad säkerhet som huvudsakliga skäl till beslutet.

– Det som anges som det främsta hindret för implementering av RTS är den initiala investeringen. Det handlar inte om jättestora pengar, men det kan vara svårt att räkna hem för en liten flygplats. Kommuner och beslutsfattare borde söka nya finansiella lösningar och affärsmodeller, för detta skulle kunna bidra till en bättre infrastruktur för flyget och hjälpa till att hålla glesbygden vid liv. Tänkbara lösningar kunde kanske vara någon form av leasingavtal, eller att flera flygplatser går ihop och delar på ett system, säger Anders Adrem.

Star Trek-prylarna som blev till verklighet

September 19th, 2016

TEKNIKHISTORIA. Star Trek fyller 50 år. En del av seriens science fiction-innovationer har blivit verklighet. Andra kommer för alltid att stanna i fantasins värld. Teknikhistoria har gått igenom tekniken i serien.

År 1966 började en obskyr science fiction-serie sändas i amerikansk television.

Besättningen på rymdskeppet USS Enterprise, med William Shatner och Leonard Nimoy i huvudrollerna, löste både världsproblem och problem i andra världar. Till sin hjälp hade de maskiner och apparater som, i vissa fall, blivit verklighet under de 50 åren som gått sedan premiären.

En del av de tekniska lösningarna var idéer som redan var allmängods inom science fiction-litteraturen. Annat hade inspirerats av spekulationer baserade på 1960-talets senaste vetenskapliga rön. Och en hel del hade kommit till på grund av de begränsningar som fanns för ett entimmesprogram, både när det gällde budget och berättarteknik.

Ett exempel på det senare var teleportationsutrustningen, skeppets ”transporter”, som kan skicka människor och utrustning från en plats till en annan utan längre restid än det tar för specialeffekten att klinga ut. (Den bestod av fallande aluminiumspån som filmats upp och ner.) Att använda mer realistiska landare hade blivit för tidskrävande och spräckt seriens minimala budget. Nu kunde handlingen gå vidare direkt från bryggan till främmande planeters yta utan extra kostsamma scener och specialeffekter.

Besättningens uppdrag var att upptäcka och utforska. Till sin hjälp hade de ett universalinstrument, en ”tricorder”. Den används för att undersöka omgivningarna och har breda och inte alltför tydligt definierade funktioner.

Det fanns även en specialvariant för att göra medicinska diagnoser. Just den ligger nära verkligheten. Bland annat bärbara masspektrometrar banar väg för bärbara ”tricorders” som kan användas i fält för att ställa diagnoser.

I den första tv-serien kommunicerade USS Enterprises besättning med ”communicators”. De var slående lika vikbara telefoner, men använde inte radiovågor utan ”subspace transmissions”, en fiktiv innovation som gjorde det möjligt för karaktärerna  att samtala utan tidsfördröjningar eller reläsatelliter. I senare serier har apparaten byggts in i uniformsmärket som rymdflottans personal bär på bröstet.

Ingenjören Martin Cooper som utvecklade den första mobiltelefonen hade den ursprungliga, handhållna Star Trek-telefonen som förebild.  Men subspace är fortfarande en fantasi.

Star Trek: The Next Generation började sändas 1987. Den nya serien introducerade en ny besättning. Där ingick bland annat androiden Data, spelad av Brent Spiner. Hans stränga logiska tänkande och sökande efter en egen identitet bland de biologiska varelserna runt honom var ett återkommande tema i serien. Flera projekt, främst i Japan, försöker i dag skapa människolika robotar. Men dessa maskiner är långt ifrån självständiga, filosofiska officerare i flottan.

Ett av de viktigaste verktygen ombord på Next Generation-seriens USS Enterprise var PADD, Personal Access Data Device. Det var en bärbar platt dator som var tunn, rektangulär och hade pekskärm med ett avancerat grafiskt gränssnitt. Den var slående lik en Ipad eller andra surfplattor som låg 15 år i framtiden när Next Generation började sändas. PADD var helt enkelt rymdålderns Ipad. Originalserien hade en föregångare, en slags digital journal i tjocklek som en pärm där löjtnant Uhura kunde mata in information med en stylus.

Idén med pekskärmar uppstod som så mycket annat av budgetskäl. Det var billigare att göra skärmarnas gränssnitt med specialeffekter än att bygga manöverpaneler med knappar och rattar.

Men vissa delar av serien är inte möjliga att bygga. Det främsta exemplet är kanske själva skeppet, USS Enterprise. Ombord behålls rätt sida upp av artificiell gravitation. För att flytta på saker i omgivningen används en ”tractor beam”, en stråle eller kraftfält som till och med kan fånga in rymdskepp. Begreppet myntades av science fiction-författaren E.E. Smith på 1930-talet. Experiment i miniatyr har lyckats flytta mikroskopiska partiklar, bland annat med laser.

Skeppet kan färdas snabbare än ljusets hastighet med en så kallad ”warp drive”. Seriens skapare var fullt medvetna om ljushastigheten som begränsning, men det var inte vettigt att ha en serie där det tar åratal för besättningen att färdas mellan sina äventyr. Men ljushastigheten är något som så vitt vi vet inte går  att överskrida i verkligheten, hur mycket vi  än kräver av Scotty och de andra i maskinrummet.