TEKNIKHISTORIA. Star Trek fyller 50 år. En del av seriens science fiction-innovationer har blivit verklighet. Andra kommer för alltid att stanna i fantasins värld. Teknikhistoria har gått igenom tekniken i serien.

År 1966 började en obskyr science fiction-serie sändas i amerikansk television.

Besättningen på rymdskeppet USS Enterprise, med William Shatner och Leonard Nimoy i huvudrollerna, löste både världsproblem och problem i andra världar. Till sin hjälp hade de maskiner och apparater som, i vissa fall, blivit verklighet under de 50 åren som gått sedan premiären.

En del av de tekniska lösningarna var idéer som redan var allmängods inom science fiction-litteraturen. Annat hade inspirerats av spekulationer baserade på 1960-talets senaste vetenskapliga rön. Och en hel del hade kommit till på grund av de begränsningar som fanns för ett entimmesprogram, både när det gällde budget och berättarteknik.

Ett exempel på det senare var teleportationsutrustningen, skeppets ”transporter”, som kan skicka människor och utrustning från en plats till en annan utan längre restid än det tar för specialeffekten att klinga ut. (Den bestod av fallande aluminiumspån som filmats upp och ner.) Att använda mer realistiska landare hade blivit för tidskrävande och spräckt seriens minimala budget. Nu kunde handlingen gå vidare direkt från bryggan till främmande planeters yta utan extra kostsamma scener och specialeffekter.

Besättningens uppdrag var att upptäcka och utforska. Till sin hjälp hade de ett universalinstrument, en ”tricorder”. Den används för att undersöka omgivningarna och har breda och inte alltför tydligt definierade funktioner.

Det fanns även en specialvariant för att göra medicinska diagnoser. Just den ligger nära verkligheten. Bland annat bärbara masspektrometrar banar väg för bärbara ”tricorders” som kan användas i fält för att ställa diagnoser.

I den första tv-serien kommunicerade USS Enterprises besättning med ”communicators”. De var slående lika vikbara telefoner, men använde inte radiovågor utan ”subspace transmissions”, en fiktiv innovation som gjorde det möjligt för karaktärerna  att samtala utan tidsfördröjningar eller reläsatelliter. I senare serier har apparaten byggts in i uniformsmärket som rymdflottans personal bär på bröstet.

Ingenjören Martin Cooper som utvecklade den första mobiltelefonen hade den ursprungliga, handhållna Star Trek-telefonen som förebild.  Men subspace är fortfarande en fantasi.

Star Trek: The Next Generation började sändas 1987. Den nya serien introducerade en ny besättning. Där ingick bland annat androiden Data, spelad av Brent Spiner. Hans stränga logiska tänkande och sökande efter en egen identitet bland de biologiska varelserna runt honom var ett återkommande tema i serien. Flera projekt, främst i Japan, försöker i dag skapa människolika robotar. Men dessa maskiner är långt ifrån självständiga, filosofiska officerare i flottan.

Ett av de viktigaste verktygen ombord på Next Generation-seriens USS Enterprise var PADD, Personal Access Data Device. Det var en bärbar platt dator som var tunn, rektangulär och hade pekskärm med ett avancerat grafiskt gränssnitt. Den var slående lik en Ipad eller andra surfplattor som låg 15 år i framtiden när Next Generation började sändas. PADD var helt enkelt rymdålderns Ipad. Originalserien hade en föregångare, en slags digital journal i tjocklek som en pärm där löjtnant Uhura kunde mata in information med en stylus.

Idén med pekskärmar uppstod som så mycket annat av budgetskäl. Det var billigare att göra skärmarnas gränssnitt med specialeffekter än att bygga manöverpaneler med knappar och rattar.

Men vissa delar av serien är inte möjliga att bygga. Det främsta exemplet är kanske själva skeppet, USS Enterprise. Ombord behålls rätt sida upp av artificiell gravitation. För att flytta på saker i omgivningen används en ”tractor beam”, en stråle eller kraftfält som till och med kan fånga in rymdskepp. Begreppet myntades av science fiction-författaren E.E. Smith på 1930-talet. Experiment i miniatyr har lyckats flytta mikroskopiska partiklar, bland annat med laser.

Skeppet kan färdas snabbare än ljusets hastighet med en så kallad ”warp drive”. Seriens skapare var fullt medvetna om ljushastigheten som begränsning, men det var inte vettigt att ha en serie där det tar åratal för besättningen att färdas mellan sina äventyr. Men ljushastigheten är något som så vitt vi vet inte går  att överskrida i verkligheten, hur mycket vi  än kräver av Scotty och de andra i maskinrummet.