Helikopter 9 var Försvarsmaktens första beväpnade helikopter och användes länge som pansarvärnshelikopter vid kompanierna i Boden och Linköping. I dag används den främst som transporthelikopter vid rek- och personaltransportflygningar och opererar från Linköping och Ronneby.

HKP 9 är en tvåmotorig helikopter som tidigare ingick i pansarvärnshelikopterkompaniet. Uppgiften var bekämpning av fientliga pansarfordon. Helikoptrarna opererar på extremt låg höjd. Beväpningen utgörs av fyra TOW-robotar. Besättningen består av en flygförare och en skytt. I dag finns inget PV-kompani.

Helikopter 9 inbjuder till “sportig” flygning, främst beroende på maskinens goda manövreringsförmåga. Anledningen till denna förmåga är dess rotorsystem. Andra militära helikoptertyper som tidigare opererats har rotorsystem, vilka är helt eller delvis ledade, vilket innebär att rotordisken inte är kontruerad att att tåla negativa belastningar. Helikopter 9 är däremot utrustad med ett stelt rotorsystem, som innebär att avancerad flygning är möjlig.

Samtliga maskiner har genomgått en modifiering för NVG-flygning (Night Vision Goggles) och all utbildning på NVG sker i dag på helikopter 9.

Helikopterflottiljen har totalt 20 stycken helikopter 9. Alla opererar från Linköping och Ronneby. Besättningen utgörs vid taktiska uppdrag av pilot och navigatör.

Historik

Tankar på att anskaffa en beväpnad helikopter föddes redan 1959 i arméstaben som menade att både lätta och medeltunga helikoptrar med fördel kunde beväpnas med såväl raketer som robotar. Försök med defensiv beväpning påbörjades under 1961 i Boden och då med kulspruta monterad på en helikopter 2 (Sud aviation Alouette II). Man insåg dock snabbt att helikopter 3 var en betydligt bättre plattform än helikopter 2.

I materielanskaffningsplanen för åren 1966-76 som upprättades 1964 ansåg man att eld från beväpnade helikoptrar och flygplan främst för bekämping av pansar men även som ersättning för lätt artilleri skulle vara ett av helikoptrarnas huvudanvändningsområden. Anledningen till att beväpnade helikoptrar behövdes sades vara att indirekt eld inte hann verka på grund av stridens snabba förlopp.

De första försöken med pansarvärnsrobot på hkp 3 genomfördes med bantamrobot under 1965 i Boden och detta var det första steget i en lång process som renderade i att dåvarande chefen för armén 1982 kunde fastställa målsättningen för de nya pansarvärnshelikoptrarna. De helikoptrar som hade utprovats och fanns som alternativ var Hughes 500 MD, Bo 105, Bell 206/L1 AS 355F Twinstar och Agusta 109.

Till slut fanns två kandidater kvar som båda ansågs värdiga som pansarvärnshelikoptrar: AS 355 och Bo105. Det var Bo 105 som till slut tog hem spelet främst på grund av den goda styrspaksresponsen och undanmanövreringsförmågan, men också tack vare det enaxliga stabiliseringssystemet (Yaw csas) som medgav en automatisk inriktning och målföljning i girled vid skjutning av TOW-robot.

I juli 1984 skrevs kontrakt för köp av 20 stycken Bo105. Den helikopter som tillverkades för svenska armén var en variant och har beteckningen Bo105 CB3. Helikoptrarna levererades mellan oktober 1987 och november 1988 med en takt av tre helikoptrar i månaden. I ett senare skede köpte även flygvapnet fyra helikoptrar av nästan samma typ för lokal flygräddning, men dessa helikoptrar finns inte kvar i Försvarsmakten i dag.

Under införandet av systemet hyrdes tre interimsmaskiner från MBB som användes för utprovning av vapensystemet och inskolning av teknisk personal och förare. En fjärde maskin köptes senare och blev den “21:a” maskinen.

I dag finns 20 maskiner i Helikopterflottiljen sedan en maskin havererat under mitten av 90-talet i Linköping.

I dag är pansarvärns-helikopterkompanierna nedlagda och helikoptern har andra uppgifter. Helikoptern utrustades inte med någon utrustning för instrumentflygning utan “traditionell” navigering skulle utföras med maskinen.