TEKNIKHISTORIA. Ett bombplan utan beväpning, byggt av balsa och björkfaner, blev ett av andra världskrigets mest framgångsrika stridsplan. Ändå var de Havilland Mosquito nära att aldrig lyfta från ritbordet.
Motorbullret hörs över villataken i Bromma en mörk höstnatt 1943. Från flygfältet har en av British Overseas Air Corporations, BOAC:s, Mosquitoplan just lyft i riktning mot Skottland.
Förortsborna har hunnit vänja sig vid de nattliga överflygningarna. Men bara några få vet något mer om “the ball bearing run”, som fraktar kullager från svenska SKF till den brittiska industrin.
Ibland, som ikväll, finns annat än kullager och diplomatpost i lasten. En passagerare som får ligga insvept i tjocka filtar på durken ovanför de stora bombluckorna, med syrgas och kaffetermos till hands.
En av de som gör den obekväma resan är den danske fysikern Niels Bohr, som till sist tvingats fly sitt hemland sedan den nazistiska förföljelsen av judar nått även dit. Kullagertraden går från Bromma till flygbasen Leuchars, strax utanför skotska universitetsstaden St Andrews, rakt över det tyskkontrollerade Norge. Visserligen färdas man i skydd av mörkret, men utan beväpning är det bara en sak som gör flygningen möjlig: Mosquitons snabbhet.
Inte ens de tyska jaktplanen Fucke-Wulff 190, som varit svåra motståndare till britternas Spitfireplan, hinner ikapp kullagerlinjens Mosquitoplan. Av de 13 Mosquitoplan BOAC använder för flygningarna förloras fem i olyckor, men inte ett enda rapporteras nedskjutet.
Utgångspunkten, när De Havilland 1938 lanserade Mosquiton som idé, var att bygga ett så snabbt bombplan att det inte behövde någon beväpning. Att jämföra med USA:s tunga, lastdryga, men långsamma B-17 “Flygande fästning” som hade upp till 13 kulsprutor att försvara sig med.
Utan kulsprutor, bepansring och kulspruteammunition kunde vikten hållas nere, samtidigt som strömlinjeformen blev bättre utan utstickande torn för kulspruteskyttarna. Och utan skyttar kunde besättningen hållas nere till två man, en pilot och en navigatör – ännu en viktsbesparing som skulle ge utdelning i ökad snabbhet.
Idén var utmanande i sig, och ännu mer genom att valet av byggnadsmaterial. De Havilland ville bygga planet i trä, eftersom aluminium kunde befaras bli en bristvara i en krigssituation. Men redan tio år tidigare hade försvarsmakten pekat ut aluminium som framtidens material för flygindustrin.
På ytan var Mosquiton därför hopplöst föråldrad. Inte underligt att företagets ledare, Geoffrey de Havilland hade svårt att övertyga den brittiska försvarsbyråkratin.
Men på sätt och vis var Mosquiton en modernare konstruktion än de samtida metallflygplanen. Planet är ett av de första kompositbyggena, där man utnyttjade olika materials egenskaper så att de samverkade optimalt.
Flygplanskroppen var en självbärande sandwichkonstruktion, uppbyggd av björkfaner på in- och utsidan med balsa som distansmaterial. Den tillverkades i två halvor som sedan fogades samman. Vingarna var mer konventionellt uppbyggda, med spryglar av granvirke och klädda med björkfaner. Motorfästen och en del andra detaljer gjordes av stål.
De Havillands förslag förkastades i flera omgångar, men företaget arbetade ändå vidare på projektet. Det togs upp på nytt av flygministeriet, förkastades, togs upp igen, avbröts på grund av brist på komponenter, framförallt motorer och så vidare. Till sist, den 25 november 1940 provflögs den första Mosquitoprototypen. Det stod snart klart att den överträffade både beställarnas och konstruktörens krav och förväntningar.
De två Rolls-Royce Merlinmotorerna, samma som användes i Spitfireplanen, gav Mosquiton en toppfart på 630 kilometer i timmen, vid provflygningar gjorda i februari 1941. Det var cirka 50 kilometer i timmen snabbare än en Spitfire Mark II. Dessutom klarade planet att ta med sig upp till 450 kg bomber, fyra gånger så mycket som man ursprungligen räknat med.
Under utprovningen förändrades och förfinades Mosquiton, bland annat genom att vingarna förlängdes. Samtidigt insåg myndigheterna att planet passade till mer än rent bombplan och beställde även en jaktversion.
Serietillverkningen av de första Mosdquitoplanen kom igång mot slutet av 1941. En ytterligare fördel med träbygget var att det gick snabbt att få loss produktionskapacitet och öka produktionen.
Flygplanskropparna gjordes till exempel vid tre stora möbelföretag som nu blev inlemmade i den brittiska krigsindustrin, arbetarna var erfarna snickare, pianobyggare och så vidare. De laminerade skalhalvorna mot stora pluggar av betong med spännband som höll de olika lagren av faner och balsa på plats.
Till att börja med användes ett kaseinlim, men det visade inte stå emot fuktigt klimat tillräckligt bra när Mosquiton användes i tropikerna. I stället gick man över till Aerolite, ett vattenfast karbamidhartslim som utvecklats av brittiska kemister under 1930-talet, och som senare blev ett standardlim vid tillverkning av plywood och för båtbygge.
Totalt tillverkades 7781 Mosquitoplan, varav nära 7000 under krigsåren. En mindre del gjordes i Kanada och Australien. Planet fanns i 27 olika versioner och innan andra världskrigets slut hade det hunnit fylla en lång rad roller som bombplan, jaktplan, i attackversion, nattjaktplan och, som sagt, som kullagerlinjens fraktplan. Och till och med, i undantagsfall, som improviserat passagerarplan.
FAKTA Flög ikapp V1-bomberna
1944 började Tyskland terrorbomba London med obemannade flygande V1-bomber, föregångare till våra dagars kryssningsmissiler med en stridsladdning på 850 kilo. De drevs med en pulsjetmotor som gav en hastighet på 640 kilometer i timmen. Mosquiton var ett av de få plan som klarade att genskjuta V1:orna, sammanlagt sköts drygt 600 flygande bomber ner av Mosquitoförband.
