Sverige och Finland ska gemensamt stärka vakthållningen i luftrummet över Östersjön. Ländernas försvarsministrar diskuterade frågan vid ett möte i Helsingfors i går. Ett militärt samarbete försvåras dock enligt experter av en historiskt grundad misstro från finsk sida mot Sverige som bundsförvant.
Vid tolvtiden onsdagen den 18 september kränkte två ryska attackflygplan av typen SU-24 svenskt luftrum strax söder om Öland. Dåvarande utrikesministern Carl Bildt (M) beskrev händelsen som avsiktlig och mycket allvarlig. Den ryska ambassadören kallades upp till UD och fick motta en skarp protest, något som enligt Bildt inte skett tidigare under hans åtta år på posten.
Detta är bara den senaste i raden av händelser som visat på ökad rysk aggressivitet och svensk sårbarhet. På fredagen diskuterade den nytillträdde försvarsministern Peter Hultqvist (S) gemensamma motåtgärder med sin finske kollega Carl Haglund vid ett möte i Helsingfors.
– Jag har mycket goda förhoppningar om att vi ska åstadkomma konkreta resultat, säger Hultqvist.
En insats som planeras är ”utbyte av luftlägesinformation”. Enkelt uttryck betyder det att man ska hjälpas åt att hålla koll på vad ryskt stridsflyg har för sig i Östersjöregionen.
– Det skulle förstås påverka vår beredskap positivt, säger Hultqvist.
Sveriges nya försvarsminister vidareutvecklar därmed ett arbete som inleddes under den förra borgerliga regeringen och som har förankring i den parlamentariska försvarsberedningen. Samtalen i Helsingfors handlade även om gemensamma ankringsplatser där stridsfartyg kan bunkra och möjligheter att använda varandras flygbaser.
Peter Hultqvist betonar att samarbetet med Finland lyftes fram som prioriterat i Stefans Löfvens regeringsförklaring. Löfvens deklaration har emellertid också tolkats som att den nya regeringen tänker inta en mer negativ hållning till Nato. Hultqvist avfärdar detta. Han konstaterar att Nato-medlemskap aldrig har varit aktuellt för S och försvarar i övrigt regeringsförklaringen med sitt mantra:
– Den har bred förankring i försvarsberedningen.
Det finns dock stora frågetecken kring det svensk-finska samarbetet, menar forskaren Magnus Christiansson på Försvarshögskolan. Han är specialiserad på militära strategier i Sveriges närområde. Enligt honom är de grepp som krävs för att få tydlig effekt mycket kontroversiella.
– Om samarbetet ska få någon reell betydelse så måste man börja strukturrationalisera genom att lägga ned en del av sina förmågor och kraftsamla på olika ställen. Det är som en koncern som har en nordisk marknad. Man kan inte ha huvudkontor överallt. Men då blir det känsligt för ländernas suveränitet, säger Christiansson.
Ett annat hinder för samarbete är enligt honom den misstro som finländarna hyser av historiska skäl mot att knyta förhoppningar till Sverige som militär bundsförvant. Skuggan från finska vinterkriget, där Finland tvingades möta Stalins Röda armé på egen hand, ligger fortfarande tung över Östersjön.
– De är rädda för att om man går ner i volym på försvarsmakten så blir man prisgiven eftersom man tidigare i historien har sålts ut av stormakterna. Svenskarna har inte varit att lita på, säger Christiansson.
